SIERRA GORDA – ETT OVÄNTAT ÄVENTYR

Posted on: April 17th, 2013 by ann-marie 1 Comment

 

Frihet - Libertad

I elva år levde jag i Tlaxcala utan att ha varit i Sierra Gorda som ligger i Querétaro – jag hade inte ens hört talas om det. Nu däremot, när jag bor i Sverige, har jag varit i den lilla staden Jalpan de Serra mitt i området flera gånger. Den första gången var när en musikgrupp från min region gav en konsert i Jalpans stadspark. Samma kväll anordnades det en huapangoträff. Dansgolven i trä placerades ut på gatan framför kulturhuset och poeterna började sina improvisationer i takt med musiken. Vilken kväll! Folk dansade i timvis, knappt utan paus. Och av någon mirakulös anledning träffade jag också på mina franska vänner från Tlaxcalatiden vid stadens enda bankomat.

För bara en kort tid sedan var jag i Sierra Gorda igen, den här gången med en grupp lärare från en gymnasieskola i Varberg. Först hade vi haft en skön helg på hotellet la Tortuga i San Andrés de la Cal men nu skulle vi följa vår guide Alejandro Arellano från Ministeriet för Hållbar Utveckling i Querétaro på en tur som han planerat åt oss. Vi började med en biltur uppför Sierrans branta och slingriga backar. Landskapet var gråbrunt, bränt av solen – berg efter berg och vegetationen bestod enbart av låga buskar och kaktus. Himlen bildade en stark kontrast med sin intensivt blå färg. Värmen dallrade! Några stora och svarta fåglar gjorde cirklar i luften över oss. Plötsligt kom en örn flygande rakt över bilen. Snabbt. Utan tvekan. Skön i sin stramhet. Det fick mig att tänka på shamanens ord i temazcalbadet på La Tortuga, att våra liv skulle vara “… såsom örnarnas.” Jag följde fågeln med blicken så långt som möjligt.

Träd Bucareli

Alejandro berättade för oss om de olika arterna av fåglar, de speciella växterna och om bergstopparna med fantastisk utsikt. I byarna runtomkring hade folk börjat olika projekt för att locka till sig turister – stuguthyrning, guidade turer, fågelskådning och växtobservationer, lokal matlagning… här behövdes bra initiativ för att folk skulle kunna fortsätta att bo kvar utan att därför också förstöra miljön de levde i. Biosfärsområdet Sierra Gorda är ett känsligt område och trycket från människorna blir allt större.

El Mocoque

Första natten bor vi hos Don Sebastián och hans fru på Las Trancas, en gård med några stugor. Vi äter gott, vilar och känner oss välkomna i den enkla miljön – men, så vilsam; ingen telefonsignal, inget internet… enbart den vackra vyn och känslan av att vara på jordens mittpunkt utan att känna sig kontrollerad i ett nätverk av telefonsamtal och meddelanden.

Bucareli, en gammal klosterkyrka, misión, mitt i Sierra Gordas alla berg. Dess grå färg hade samma ton som marken den låg på. Guiden ledde oss in genom munkceller och innergårdar, allt övergivet seden länge. Det vackra och lätta ljuset som silade in genom fönstren blev en välbehövlig kontrast till de kala väggarna och de dystra berättelserna från munkarnas stränga skola. Men nu skulle stället inte längre vara så dystert; vi blev visade en plats så där hundra meter bort från kyrkan med utsikt över dalen nedanför oss och, framförallt, platsen där en tjock vajer skulle fästas för att sedan sträckas över till motsatt berg där den skulle fästas igen innan den fick fortsätta till ännu en bergssluttning och ett fäste på väg i sicksack ner mot dalen. På vajern skulle man sedan kunna haka fast sig för att högt upp i luften glida fram nästan en kilometer för att slutligen landa nere i dalen, i stugbyn Rivera del Río. Jag rös vid blotta tanken och drog mig snabbt tillbaka från bergskanten.

La Misión de Bucareli

I kvällningen efter att ha besökt vattenfallet El Chuveje såg vi en flock med guacamayas, aror, flyga över oss. De flög så högt att vi inte kunde urskilja deras vackra färger – men där var de. Don Pompeyo som vi just nu var hos för att se på hans stugor med namnet Los Enebros, ‘Enarna’, var mäkta stolt över att få peka på dessa rara fåglar som brukade flyga över hans hus mest var dag.

För ett perfekt avslutning på resan tog vi oss upp till utsiktspunkten Mirador de Cuatro Palos tillsammans med Julio och José från Pinal de Amoles turistbyrå. Där kunde vi på avstånd betrakta topparna, dalarna, de slingriga vägarna på bergssluttningarna, Bucareli… allt andades mäktig natur och storslagna vyer.

Nu resterar att se om skolan Drottning Blanka i Varberg ska kunna ta fram ett projekt för sina elever i turism tillsammans med Querétaros Ministerium för Hållbar Utveckling, SEDESU. En av de stora frågorna är språket och sedan kommer allt det där andra man kan tycka borde gå lätt; boende, ansvar, syn på turism, och en mängd andra skillnader mellan våra kulturer som både fascinerar och hindrar. Det blir en spännande resa att fortsätta på.

El Chuveje

 

 

 

 

 

Esta entrada también está disponible en: Spanska

Activity

One Response

  1. Mikael :-) says:

    Hej
    Fin resa och beskrivning av den och tanken svindlar inför sicksackandet nerför vajern. Den inte bara svindlar, den gör revolt!

Leave a Reply