”Jag står på balkongen i vårt radhus och ser ut över de små trädgårdarna framför mig. Vår trädgård är vildvuxen med mängder av olika växter varav flera i midjehöjd. (…) Grannens tomt däremot är en prydlig fyrkant med kort, välklippt gräs. (…) Jag borde göra som grannen har gjort. Eller?” (Jonna Bornemark, filosof i inledningen av sin bok Vrida världen. De Levande.)
TRÄDGÅRD ELLER NATUR?
Om jag som person säger att jag tycker om naturen, ja, kanske säger att jag är en naturälskare och värnar om den, betyder det då att min trädgård visar det? Är trädgård det samma som natur?
Ofta går jag omkring i min stads villakvarter och kan inte låta bli att titta in på trädgårdarna runt husen. Det är roligt, för de kan se väldigt olika ut – om jag har tur! För inte sällan har den största delen av marken runt husen delats in på ganska liknande vis: en stor del klippt gräsmatta, en mindre del rabatter med blommor och en allra minsta del med träd eller buskar. Ibland har delarna avsedda för blommor fått ta den allra minsta delen och det är träd och buskar som får breda ut sig.
Men, så ibland händer det något oväntat och jag ser in i en trädgård där gräs får växa högt – i alla fall i stora delar – och i trädgården finns blommor som faktiskt också växer utanför staketet, i ’det vilda’. Prästkragarna lyser vita mot det gröna och i deras hav av nickande blomsterblad, bryter röd vallmo av tillsammans med lila vädd och ängsveronika. Det verkar inte finnas några bestämda platser för vare sig blommor eller gräs och rosornas långa grenar stretar upp mot himlen utmed en husvägg eller ett staket.
När jag ser en sådan trädgård sprids en känsla av befrielse I min kropp. Andningen verkar gå lättare. Beror det på att jag kommer närmre naturen här?
Men då frågar jag mig om det kanske snarare är att jag vänder mig mot de raka linjerna och kontrollen av växtligheten än att jag söker själva naturen? För allt är väl natur ändå, eller?
Español
JARDÍN O NATURALEZA?
“Desde el balcón de nuestro condominio miro los pequeños jardines en frente. Nuestro jardín es más bien cultivado a lo natural con una gran cantidad de plantas y algunas llegan hasta mi cintura. (…) El terreno del vecino, por el contrario, es un cuadrado pulcro con un pasto corto bien cortado. (…) Yo también debería hacer como el vecino. ¿O no?(Jonna Bornemark, filósofa, en la introducción de su libro Girar el mundo. Los vivos).
¿Si te digo que me gusta la naturaleza, lo muestra mi jardín?
Seguido paso por los barrios de casas particulares en mi ciudad que todas tienen jardines grandes y no puedo evitar evaluarlos. ¿Me gustan o no me gustan? En la mayoría hay mucho pasto bien cortado y menos árboles y flores. Pero en algunos se nota otra actitud hacia la jardinería. Al pasto se la ha dejado crecer muy alto y entremezclado se ven margaritas y amapolas. Y parece ser que no existen lugares específicos para las plantas – lo que a mí me gusta – sino que todo se parece a la naturaleza fuera del jardín.
Me pregunto entonces: ¿es más bien que no me gustan los jardines con líneas rectas, que dan la impresión de control, y no solo que me gusta la naturaleza? ¿Porque todo es naturaleza de todas formas, o no?