Ytterrock eller kolsänka; att skapa skogen med språket

Posted on: December 10th, 2019 by ann-marie No Comments


Urskog bevarad i Tokyo

De stora granarna i skogen ingav trygghet. Bara mina steg och mina andetag hördes. När stigen korsades av spår av älg följde jag djurens väg med försiktighet; hur djupa var spåren? hur färsk var spillningen? hur lång tid hade gått sedan de korsade min väg? Delades till slut spåren vid en tät träddunge, då backade jag försiktigt några meter och gick sedan utan att titta mig över axeln samma väg tillbaka, upprymd. Jag hade hittat dem och de hade sett mig. Vi hade förnimmat vår närhet och låtit det vara bra så.

Tidigt fick jag lära mig att skogen var något levande, något att ta hänsyn till. ”God dag Fru Gran!” brukade min pappa hälsa de största av träden utmed stigen, när han följde med mig på mina turer. Med ett leende i ögonen hälsade han på de nedhängande grenarna och jag såg hans humor, hans anspelning på barndomens sagor – som kanske var sanna ändå – och samtidigt stora respekt inför dessa imponerande växter. Vetenskapligt skulle vi kalla attityden antropomorf, förmänskligande, men som jag kände min far var det faktiskt ett uttryck av ödmjukhet, kanske också samförstånd, något som hände på lika villkor.

Men inget är enbart sagolikt. I Värmland, där min farfar en gång var barn, sa man om skogen att det var den fattiges ytterrock. Vad berättar inte det uttrycket om samhället han var barn i. Det ligger också långt från de dimmiga och oroväckande landskap som skildras i många filmer idag, där skogen framställs som en plats där hemska saker sker. Inget av den trygghet som jag själv har upplevt i de tysta skogarna jag vandrat genom, ofta ensam, finns där att njuta av. Inte heller syns någon referens till skogen som en plats för en omfamnande värme. Där relationen med skogen tidigare innebar en trygghet som bara närhet kan ge, visas nu människans stora distans till det vilda, som då blir något okänt och farligt.

När jag idag reflekterar över skogen och hur den skildras beroende på sammanhang, kommer jag att tänka på att en författare jag just läst, som med kritisk blick beskriver hur världen kan uppfinnas om och om igen bara genom att den ges olika benämningar. Och visst är det det vi håller på med hela tiden, ger en redan existerande värld olika epitet för att de bättre ska spegla den aktuella tidens brister och behov i det mänskliga samhället. Så, skogen uppfinner vi gång på gång allt efter de behov vi har, trots att den har funnits redan långt innan vi människor hade något namn på den alls. Vad kommer då vår tids uttryck att berätta om oss för kommande generationer när de i texter om skogen från 2020 läser urskog, energiskog, ekosystem, eller kanske helt krasst kolsänka?  Förhoppningsvis kan alla dessa namn ändå visa människorna mångfalden och komplexiteten av de fantastiska värden som skogen har och där inte något enda får glömmas bort.

Min stora undran som pockar på min uppmärksamhet är ändå vad det kommer att finnas kvar för framtidens människor att benämna. Vilka nya ord kommer de att behöva för att beskriva den okända värld som vi ofrånkomligt rusar emot? För skogen själv behöver inga ord, den finns eller den finns inte oberoende av namn. Däremot vi människor, vi behöver definitivt orden då det till syvende och sist kanske är just de som kommer att sätta oss på spåret till det vi kallar hållbarhet; de gemensamt fastställda orden som beskriver en möjlig värld där den nödvändiga skogen får existera också som trygg, oändligt stor och sagolik.

Activity

Leave a Reply