Hållbar urbanisering – är den möjlig?

Posted on: June 14th, 2016 by ann-marie 1 Comment
Det växer i staden - Göteborg

Det växer i staden – Göteborg

Hållbar utveckling är en oxymoron, läste jag i en text för ett tag sedan och fick fundera en stund över meningen i påståendet. En oxymoron. Det skulle betyda att hållbar utveckling som uttryck är lika motsägelsefullt som ’fett smal’, ’skitsnygg’ eller ’jätteliten’. Själva uttrycket innehåller en motsats som så att säga skulle kunna annullera själva dess mening, men som har accepterats av användarna som ett språkligt tricks för att beskriva något med emfas. Författaren till texten om hållbarhet som jag läste påstod alltså att hållbar utveckling inte kunde vara möjlig, att utveckling i sig är ohållbar när det handlar om det mänskliga samhällets utveckling på jorden. Jag är böjd att hålla med, men kanske behöver vi ändå fundera över just ordet utveckling och vad vi lagt i det som mening, innan vi helt kasserar begreppet. Här vill jag speciellt ringa in några sidor av kopplingen mellan urbanisering och hållbarhet.

Världen går mot en extrem urbanisering. I Sverige lever numera 85% av befolkningen i städerna, något som Jonas Mosskin tar upp i sin artikel ”Vi måste börja leva som lantisar” i Dagens Nyheter (2016-06-13). Det var spännande att läsa en artikel som handlar om hållbarhet och stadsplanering, men som inte utgår från koldioxidutsläpp och biologisk mångfald, utan från människors vanor och liv. Här talas om de tre hållbarhetsbenen dvs ekonomisk,  ekologisk och social hållbarhet, men också läggs det till ett fjärde, en psykologisk hållbarhet kallad för Den inre hållbarheten med tydlig koppling till de första tre. Stadsmänniskan lider enligt författaren av ”ett slags själslig andnöd” vilket medför att hon hela tiden försöker kompensera denna känsla av tomhet genom att konsumera allt från grejer till terapi och mindfulness. Det leder till ett liv som är uppbyggt på ett fysiskt ohållbart vis där vi dessutom inte längre ser varandra i stressen av att hinna med all denna livsförhöjande elixir. Och här uppstår den stora tomheten.

Vad är det då vi behöver sträva efter för att undvika att bli en ohållbar stadsmänniska, så långt från naturen vi kan komma och med en tyngande känsla av skuld till att ha berövat livet på dess essens? Det första som föreslås i artikeln är att vi behöver få till en förändring genom att erkänna den här känslan, se den, uppleva den – och börja förändra. Vi behöver hitta alternativ till det där stadslivet som fått utvecklas genom konsumtion och kortvarig tillfredsställelse. Mänskliga kontakter som vi vågar fördjupa, ge tid och innehåll måste få ta plats i våra agendor och på liknande sätt behöver vi ge tid till naturen. För först när vi upplever riktig närhet, till människor som till natur, har vi en chans att förstå hur saker och ting hänger ihop och hur sammankopplade vi är – om än i en komplex och intrikat väv. På så sätt kan vi skapa en källa till inre tillfredsställelse som inte kräver jakt efter något vagt och svårfångat, något att döva den där känslan av skuld med. Med andra ord behöver få in meningsfullheten i våra liv och kanske kan man kalla den för varaktig glädje istället. Ja, så vill jag tolka hans text. Och dessutom, låt oss kalla denna nya typ av livsinställning för lantisinställning.

Med 85% av den svenska befolkning i städerna med tydliga drag av inre tomhet och ohållbart kompensationsbeteende, betyder det att vi behöver ta den här typen av resonemang på allvar. Det är ju inte bara en teknisk uppfinning som krävs för att klara utmaningen med att bygga ett hållbart samhälle. Vi behöver förändra synsätt, vanor och faktiskt kanske hela inställningen till livet i stort och vad det är att leva.

Tillbaka till ordet utveckling. Skulle inte denna nya strävan efter lantislivet i stan också kunna kallas utveckling, en hållbar sådan istället för den konsumtionsbaserade och världsfrånvända filosofin som råder i dagens städer? Det skulle kunna bli hållbar utveckling i dess rätta bemärkelse och inte en motsägelsefull oxymoron.

Popup garden på Avenyn

Popup garden på Avenyn

 

Vill du läsa Jonas Mosskins artikel finns den här: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vi-maste-borja-leva-som-lantisar/

Activity

One Response

  1. Mikael :- ) says:

    Hej.
    Fin tankegång och låt oss omtolka ordet “lantis” till någon som vill ha ett glädjerikt och meningsfullt liv med upplevelsekonsumtion, som att lyssna till fågelsång eller lukta på blommorna. Agronomen har talat! Kram :- )

Leave a Reply