Gruppen Museo Vivo i Tequisquiapan – och sagan om Río San Juán

Posted on: February 23rd, 2014 by ann-marie 1 Comment
Rio San Juan

Rio San Juan

Det var en gång en flod man kunde bada i och där fiskarna hoppade…

Gruppen med damer som kallar sig Museo Vivo i Tequisquiapan i delstaten Querétaro jobbar på för fullt för att folket i stan, kommunen och alla andra som har något med floden San Juán att göra ska se hur fin den är. Floden rinner rakt genom stan och de stora träden, los ahuehuetes – de kallas också för montezumacypresser – skuggar mjukt flodstranden och skyddar mot den påträngande solen på Querétaros genomskinliga och klara februarihimmel. ”Den bränner utan att värma” sägs det om vintersolen på det mexikanska höglandet. Det är skönare i skuggan.

 

Grupo Museo Vivo

Grupo Museo Vivo

Tidigt en morgon promenerar jag utmed Río San Juán tillsammans med eko-damerna Museo Vivo och kommunföreträdarna för Tequisquiapan. Medan vi tar oss fram på den rätt smala stigen tillsammans, tittar vi på de gamla träden som vackert speglar sig i vattnet. Entusiastiskt berättar de att det finns planer på att göra om stigen till en cykel- och promenadled. Några städdagar har anordnats med boende i området och man har redan lyckats att få bort det mesta av plastpåsar, gamla bildäck och metallgrejs som förorenade både utsikten och själva marken runt vattnet. Men vattnet har men ännu inte lyckats göra något åt och det fortsätter att vara smutsgrått och ibland illaluktande. En av damerna berättar att på helgerna verkar det som om det flöt snö och is på vattenytan.  Ett tjockt vitt skum kommer då flytande ner till Tequisquiapan från de industritäta områdena uppströms. ”Kan det vara så att fabrikerna har sina städdagar på lördagar och sedan släpper ut smutsen med rengöringsmedel och allt direkt i floden?” undrar jag. Ingen vet riktigt.

 

För en fotograf är platsen magisk. Jätteträden, speglingarna i vattnet, det milda ljuset. Det är som i en saga – men, inte bara med lyckliga inslag, utan även med faror och hemskheter. Några av cypresserna vi går förbi har stora brännmärken längst ner utmed stammarna. ”Så gör man när man vill försvaga ett träd så det kan fällas – man tänder eld på trädets stam, ” säger någon i gruppen. ”Sedan säljs träet för att användas till möbler eller till att bygga hus.”

 

Brända ahuehuetes

Brända ahuehuetes

Människors behov av att hitta ett sätt att tjäna pengar på är ibland så stora att varken skönhet eller lag kan förhindra den här typen av brott – för visst är det ett brott att fälla träd som är mellan 300 och 500 år för att sedan förvandla dem till stolar!

Kvinnorna i föreningen Museo Vivo har bestämt sig för att göra något för sin flod och sina ahuhuetes – och sagan om floden har chans på ett lyckligt slut.

 

 

 

 

Activity

One Response

  1. Jag hoppas och tror att “kvinnor kan” här med 🙂

Leave a Reply