Från dagboken – Konsthantverksresan till Chiapas 2014, ett härligt äventyr!

Posted on: November 7th, 2014 by ann-marie 1 Comment

23 oktober, torsdag med besök hos Albertina i Amatenango

 

Tenejapa

Tenejapa

Vi har varit i cyklonens centrum – det har hällregnat över oss så gott som hela dagen. Ibland silade det, ibland vräkte det ner, det var enda skillnaden. Morgonen började med en värmande brasa i den öppna spisen i rummet och sedan kändes allt spännande igen. Över min säng hänger fyra paddlar från Lacandondjungeln och en god doft börjar sprida sig i rummet; banan, pepitakross och guayava, några lima-frukter. På spiselkanten ligger jaguaren och vaktar tillsammans med duvparet och de surrealistiska krypen, alla i keramik. Vi har varit i Amatenango del Valle.

Händer o keramik

Händer o keramik

 

Kunniga händer

Kunniga händer

 

Bilfärden var vacker och mjuka moln draperade kullarna i bakgrunden. Majs växer överallt och det här området i Chiapas är plantans födelseplats, sägs det. De bästa sorterna kommer härifrån, de mest livskraftiga och mest värdefulla för att stå emot de genmanipulerade sorternas svaga sidor. Här föddes själva människan ur majsen. Amatenango – vårt gemensamma ursprung på Jorden! På dopfunten vi sett i Zinacantán kunde man se majsplantans förgreningar skulpterad på funtens bas, kanske som en protest, eller en brasklapp från en frustrerad mayaskulptör en gång i tiden, mot den nya kristna sagan om människan och dess ursprung.

Vi nådde vårt kooperativ för dagen; Albertinas keramikkooperativ. Det första som mötte oss var en rad med hönor och jaguarer. Sedan fick jag lära mig att hönorna var duvor. Vissa var fantasifullt målade, andra helt i naturfärg. Albertina stod mitt i alltihop.

Under några timmar fick vi sedan se hur man blandar leran perfekt med vitlera, specialsand och vatten, hur den knådas och hur den sedan formas i vackra figurer. Bränningen av keramiken sker i stora öppna eldar på innergården, på ursprungligt gammeldags vis, en gång i månaden.

Vi fascinerades av det säkra handlaget. Ingen gjutning förekommer någonsin, utan det här är händernas verk – och hjärtats. Men det allra viktigaste – det är konstformens och den estetiska känslans verk. “Hur sätter man pris på det när man säljer sina produkter,” frågade jag. Albertina skrattade först, sedan fnös hon och sedan skrattade hon igen. “Det får väl kunderna bestämma. Det är ju dom som har pengarna, vi kan inget göra, bara försöka överleva.”

Jag blev stum. Vem har sagt till Albertina och hennes kooperativ att acceptera ett sådant förhållande?

………..

Nu ska jag ta mig till biblioteket här på Na Bolom där vi kan få kaffe och bulle, eller varm choklad och möjligtvis en tequila. Vi kan få prata om allt det här – allt det omvälvande – som vi har varit med om. Det vi fått dela.

Bibliotek

Biblioteket

 

22 oktober, onsdag i San Cristobal och San Andrés

Det har gått två dagar med upplevelser här i San Cristobal. ”Varför är det så här? Det liknar ju inte Sverige på något sätt!” sa en av resemedlemmarna och skrattade förstås, men så är det. Det liknar inte Sverige på något sätt trots att vi alla, överallt, är människor som

Gata med färger

Gata med färger

liknar varandra i så mycket. Våra grundläggande behov är samma för alla. Här förundras vi över att husen utmed gatan från Na Bolom mot kyrkan Santo Domingo har olika färger, inget är det andra likt. När vi går på trottoaren får vi plötsligt hoppa ner på gatan för det står en stor stolpe i vägen. På innergårdarna står stora lerkrukor med växter i och flera dörrar leder in i husen runtikring.

Mot San Andres

Mot San Andres

Regnet fortsätter envist att falla. Allt är fukt. Men idag när vi närmade oss San Andrés Larainzar blev det bättre. Luften blev ljusare, himlen högre och vi såg Sierra Madre Occidentals imponerande kedja av toppar. Vägen kantades av halvfärdiga hus och majs som växte högt och lågt, in på knutarna. Får, hundar och folk. Bilar på bakgårdar och kvinnor och män som bar tunga bördor. Ibland hela cementsäckar. 50 kg på ryggen. Uppförsbacke. Jag som kan klaga över min backe upp till huset när jag cyklar därhemma.

Flicka som väver

Flicka som väver

Vi hälsar på alla i kooperativet ‘Mujeres Unidas’. Det är två systrar och flera svägerskor som arbetar tillsammans under Rosa Hernández översyn och ledning. De plockar fram sina vävar och sätter igång. Efter en stund verkar alla på den stora gårdsplanen där vi befinner oss mindre blyga och vi får igång ett samtal om väven, om färgerna, om materialen. Att vi inte gillar akryl och letar efter ull och bomull. Vi får först veta att de inte har något i ull, men efter en stund kommer det ändå fram vackra kuddöverdrag i traditionella mönster och i växtfärgade garner. Vackert, så vackert. Vi handlar många saker av dem och kan bara förundras över deras skicklighet. Hur de räknar trådar och aldrig ger upp. Sitter med vävar i flera månader och får inte betalt för det, bara för materialet! Vi blir tagna av vad vi får uppleva, av deras uppriktiga sorg över att inte kunna få sålt som de vill, inte få ihop de där pengarna som är så nödvändiga.

Kvinnan i mayafamiljen har mycket att tillföra: kunskapen! Tack vare en skicklig mamma som lär ut sin teknik och sin konstnärlighet, kan familjen sedan få en inkomst. Men det är mamman som får ta ansvaret. Inga slöjdskolor finns någonstans.

Ingen hjälp så långt ögat kan nå. Ändå så många leenden och så mycket kreativitet.

 

21 oktober, tisdag i San Juan Chamula

 

Servitör

Frukost på Na Bolom

Vi beställer in vår frukost av Na Boloms ständige servitör – kaffe och te i massor, äggröra med chili, utan chili, hemgjord marmelad av guayava och nybakat bröd. Våra kläder luktar av rök från rummen och från köket hemma hos Rosa Rocio. Vi småhostar lite allihop. Klockan nio prick står vår nye chaufför på innergården och han har en annan större bil. Det känns bra. Vi får plats med alla ryggsäckar och termosar utan att behöva trängas.

Nu åker vi till San Juan Chamula. I bilen berättar jag om EZLNs uppror 1994 och om hur de olika byarna vi besöker var inblandade. Chamulaborna var mycket aktiva och kanske hade de till och med en nyckelroll i upproret. Vår trevlige chaufför lägger till och berättar om hur platsen är känd för sina traditioner – de kallas till och med för tradicionalistas – och det syns på deras kläder, på deras starka familjegrupperingar och på hur hela samhället är uppbyggt och bevaras.

Chamulas

Chamulas

När vi kommer fram till kyrkan hör vi ett väsande ljud och sedan en enorm smäll. Mitt sällskap hoppar högt och jag ser att de blir rädda. Jag lugnar alla. Det är inget nytt uppror på gång, bara smällare som skjuts iväg för att fira något speciellt just idag. Nu gick en smällare av precis intill oss och det ringer i öronen på oss. Mannen som sköt iväg den, ler finurligt utan att för den sakens skulle titta direkt på oss. Han försvinner in i kyrkan till sin familj.

Vi som är turister betalar inträde för att få gå in i kyrkan. När vi sedan släpps in tar alla ett stort andetag av häpnad. Det är som att komma in i en saga. Små stearinljus är tända i massor och lyser upp kyrkan med ett varmt sken. Ljus efter ljus är utställda på bänkarna utmed väggen och på de enkla altarna. Los Chamulas som kommer dit för att be och offra sätter sig på knä tillsammans i grupper på golvet och tänder fler ljus framför sig. Sedan går de in i bönen och inte sällan dödar de en höna tillsammans. De dricker sprit från cocacola-flaskor, mumlar och ser till att barnen håller sig i närheten av familjen. Golvet är helt täckt av barr från tall och tillsammans med rökelsen och levande ljus blir lukten stark, nästintill bedövande. Vi får gå ut i luften igen – och fortsättningen på dagsturen. Lika spännande.

Frukostplats

Frukostplats

20 oktober, måndag, Navenchauc

Efter lite letande och lite frågande på tzotzil, det var chauffören som pratade, hittade vi fram till adressen vi fått av Gertrudis på en lapp. Kooperativet María Auxiliadora låg långt inne bland smågatorna i stan och där blev vi välkomnade in av Rosa Rocio, en av de fem kvinnorna som ingick i María Auxiliadora. Idag skulle vi alltså få besöka en grupp med kvinnor som var kända för sin skicklighet som vävare och det kändes extra spännande att veta att vi själva också skulle få tillfälle till att testa på en midjeväv och kanske, kanske få lära oss några mayavävares hemligheter.

Rocios väv

Rocios väv

En glad och rättfram kvinna, iklädd traditionell kjol och blus, allt handgjort, stod och kammade sitt hår mitt i rummet. Jag tittade mig omkring i den enkla inredningen. Där fanns tre sängar, ett altare med helgonet Guadalupe, samt en  bänk till att visa textilierna för kunder. Utmed ena väggen hängde stearinljus i knippen, rosa, vita, gula, gröna. Det var allt. Det enda dagsljuset kom från dörröppningen. Jag kunde dock inte låta bli att notera att mellan de tända ljusen på altaret framför helgonbilden, låg en smartphone.

Efter en stund kom fler systrar; Rocio skulle ta hand om oss men det gjorde också hennes äldre syster, María. Vi fick titta på hur hon satte upp en varp, hur hon vävde sittande på golvet i finaste klippställningen – som vi skulle kalla det i yogan – och som vi besökare skulle få prova på. Det visade sig inte var helt lätt att sitta så och dessutom hålla koll på alla trådar, mönster och slag utan att helt trassla in sig själv i väven.

Ateljé

Rocio och hennes medarbetare andades styrka och säkerhet i allt de gjorde – och massor av humor. Tonen var glad och rättfram och vi kände oss fort välkomna. Medan spolen gick fram och tillbaka och el jalamté som användes för att dra trådarna tätt genom kraftfulla slag, berättade María om barnen; hon hade vid dryga 40 år adopterat en ung pojke som inte längre hade några föräldrar eller andra släktingar i livet. Myndigheten DIF finns i alla samhällen i Mexiko och fungerar som en social myndighet med fokus på familjen. Där hade adoptionen skett. I år hade hennes yngre syster adopterat två flickor, nio och elva år gamla. Så, i det här hushållet levde fyra ensamstående systrar med tre adopterade barn. Mammorna kom själva från en syskonskara av nio systrar. De övriga fyra systrarna var däremot gifta och hade flyttat ifrån barndomshemmet.

Kvinnorna i det lilla huset utstrålade så mycket livsglädje och optimism. Man blev ju bara glad!  Vi bestämde oss för att handla några av deras vackra textilier - till och med väven i vävstolen!

Konst och Kraft

Konst och Kraft

Vi satte oss ner på de små trästolarna som ställts fram till oss på cementgolvet. Medan vi beundrade deras arbete och pratade om barnen, om männen, om livet, drack vi av det ljumma kaffet i våra termosar. Efter en stund blev vi bjudna in i köket, ett av rummen utmed den långa gången som gick ut från det första rummet. Där fanns en eldstad i ena änden av rummet och några stolar stod staplade i ett hörn. Röken av den öppna elden leddes ut genom ett järnrör men när jag frågade om inte det var besvärligt med röken inomhus berättade Rocio att hon haft mycket hosta förr, innan den modernare eldstaden, men att det fortfarande kunde vara ett problem. Sen ägnade vi oss att trycka ut tortillas med tortillapressen och steka dem på el comal, stekplattan över elden. Så gott med ost i. Så gott, så gott! Strödde man sedan också över lite av de malda pumpafröna som stod i en skål, blev smaken ännu bättre.

Innan vi började tillbakafärden till San Cristobal, utbytte vi presenter – och många, många kramar.

 

19 oktober, söndag, Chiapa de Corzo och San Cristobal de las Casas

Molnen har legat lågt idag, men under resan med båten på la Grijalva är det njutbart. Vattnet är grönt, bergsluttningar gröna, luften grön – allt är grönt. Tätt ihop sitter vi med brandgula flytvästar på i una lancha, en liten båt, och låter den ljumma luften svepa över oss när vi fräser fram över vattenytan. I det strida regnandet har flodvattnet blivit alldeles grumligt och ogenomskinligt. Lite läskigt att tänka på djupet som ibland är flera hundra meter samtidigt som bergstopparna sträcker sig minst 1000 meter upp mot himlen och molnen. Vi fotograferar ihärdigt allt medan vyerna sveper förbi.

El Cañón del Sumidero

 

Den vackraste delen är nog ändå ’el árbol de navidad’, julgranen, där en tunn vattenkaskad rinner utmed klippan berget som format veck och böljor som på en kjol, helt i grönt. Det är som att titta upp mot en bild tagen ur Tolkiens sagovärld. Trolskt.

Det slår oss att djuren vi ser är ’på riktigt’. Vi är inte i en djurpark; hägrar, pelikaner, krokodiler och spindelapor… massor av gamar som seglar i luften, högt, högt däruppe – eller som sitter i klungor på småöarna i floden. Det är här de bor. Vilt. Vackert.

Lackarbete. På väg mot middagen efter vår tur fick vi först se hur ett traditionellt lackarbete görs med cochinilla-fett och stenmjöl för att få fram en glansig yta, antingen på ett träföremål, eller på skålarna av pumpaskal, så kallade jícaras. Till min förvåning används inget lack alls, så som namnet anger, utan den skinande ytan kommer av just fettet som poleras och putsas. Vi besöker ett litet kvinnokooperativ som driver affär och ateljé utmed turiststråket ner mot floden. Mängden produkter utmed gatan är stor och kvalitén varierar. Jag kan inte låta bli att undra om verkligen alla som gör ’konsthantverk’ i Mexiko är konsthantverkare? Eller är de kanske mer rörmokare eller mattelärare som har tvingast in i ett ovant yrke av den globala ekonomin som har förändrat deras ursprungliga arbets- och levnadsvillkor så fundamentalt? Kvinnan som visar oss hur hon blandar färger och fett, polerar och till slut dekorerar fotoramar, jícaras och träkors med  fingertopparna, hon har gått skolan för konst och konsthantverk här i Chiapa de Corzo, berättar hon, och arbetar helt enligt den traditionella tekniken. Hon var en riktig konsthantverkare i alla fall.

La Laca

La Laca

Gertrudis och Gunnar är våra allra trognaste värdar och möter upp under vår färd för att prata, visa oss det mest spännande och se till att vi fick prova på den goda maten.

Nu sitter jag vid den tända brasan på Na Bolom och bara njuter av det vackra rummet i mayastil. I morgon börjar våra utflykter härifrån till de olika kooperativen, vävarna, broderierna och de vackra mönstren.

Julgranen

Julgranen

18 oktober 2014 Tuxtla Gutiérrez

Botaniska trädgården

Botaniska trädgården

Fukten ligger tjock i luften här i Tuxtla Gutiérrez och allt doftar av grönskan och av jorden som också de är mättade av sommarregnen. Vi vandrade runt en stund i eftermiddag i botaniska trädgården mitt i stan och där var hela luften dessutom grön. Zapote, ceiba, gullranka på marken, orkidéer och bromelior, det växer överallt och vi kunde betrakta fotosyntesen in action. Det var skönt efter den långa flygresan.

 

Det är något vi inte har i Sverige som jag saknar när jag är hemma, omedvetet. När jag kommer hit ser jag vad det är, däremot. Det har med ’lätthet’ att göra. En lätthet som bör finnas i varandet, men som saknas hos oss, eller i vårt svenska samhälle kanske. Det är den lätthet som kunde förnimmas när vi för en stund sedan lyssnade till musiken av marimba och saxofon i parken och alla paren reste sig upp och började dansa. Det gör många av dem var kväll. Tänk vilken fin par-terapi, tänkte jag när jag såg en ung kvinna dansa med en ung man och hur de justerade sina steg efter varandras rörelse. Och tänk på det gamla paret som blivit utnämnda till ’veckans dansare’ – hur många gånger har de inte vickat på höfterna tillsammans och bara njutit av musiken och att ha sin partner så nära. Idag dansade mannen med en krona på huvudet – el Rey del Ritmo, rytmens konung.

 

Marimbaparken

Marimbaparken

I morgon reser vi vidare mot San Cristobal men tar vägen över Chiapa de Corzo och el Cañón del Sumidero. Allt är spännande och nytt för mina medresenärer och det smittar av sig. Det känns bra att få resa runt i så gott sällskap.

Par

Par

Activity

One Response

  1. Mikael :- ) says:

    Fantastisk resa som levandegjorts även för mig på hemmaplan på ett mycket fint vis.

Leave a Reply