Archive for the ‘Sin categoría’ Category

Vår biologiska mångfald – och Agenda 2030.

Posted on: November 16th, 2020 by ann-marie No Comments

Lyssna här.

Vår biologiska mångfald – från storskog till minsta lilla arbetsbi.

Posted on: November 13th, 2020 by ann-marie No Comments
V

I oktober i år höll jag ett digitalt föredrag om biologisk mångfald i Sverige, som ingick i en serie av videokonferenser anordnade av Miljösekretariatet i delstaten Quéretaro i Mexiko. Här kommer jag nu att lägga ut bilderna från föredraget allteftersom och om du klickar på länken nedan, kan du lyssna till det på svenska.

Lyssna här.

SPRÅKET VI ANVÄNDER – Acocoxóchitl eller dahlia, vem bestämmer?

Posted on: May 4th, 2020 by ann-marie No Comments

Det var för länge sedan det hände. Det fanns en plats i vår granndelstat Puebla där det underjordiska vulkanvattnet bröt fram ur bergväggen och sedan samlades upp i bassänger för dem som ville doppa sig. Vattnet var hett och grågrumligt med en doft av ägg. Det var för länge sedan vi reste dit för att njuta av de helande källorna, doftande barrskogarna och äventyret att med jeepen ta oss ner för den brant slingrande grusvägen från bergsplatån. Vi, tillsammans med några få andra. Upplevelsen blev stark i det välgörande och heta badvattnet mitt i det orörda landskapet där växtligheten verkade överväldigande efter det torra och sparsamt bevuxna platålandskapet på över 2000 meters höjd som vi kom från. 

Det var för länge sedan vi stannade upp vid det färgsprakande växthuset vid dalgångens branta kant. Färgerna strålade mot oss från blommorna i lerkrukor ställda i rad efter rad på hyllor i det improviserade växthuset. Dahlior. Dalias. “Denna är den vackraste!” “Nej det är den här! Titta, som en boll!” “Har ni sett de här enkla, de har formen av en stjärna…” Alla såg vi nya former, nya färger, nya dahlior. Men nej. Nu stod mannen vi först inte märkt därinne bland färgerna framför oss. “De heter inte dahlior. Blomman har ett namn som den fick av de första mexikanerna som nådde de här landskapet för länge sedan. Namnet berättar att det är en blomma som leder vatten genom sin stjälk, ett vattenrör, helt enkelt. Acocoxóchitl, det är namnet.” Men, var det inte vår fantastiske vetenskapsman Linné som namngav den här blomman som han upptäckte, undrade jag lite tveksamt. Mannen framför mig brast ut i skratt. “Den är upptäckt av vem, señora?” “Upptäckt av spanjorerna först,” mumlade jag och hörde hur det skavde. “Och sedan av botanikerna som klassificerade och namngav den Dahlia.” 

Acocoxóchitl. Vad betyder det om jag namnger något? Är det verkligen att upptäcka det? Är det kanske också att erövra det jag namngett? Sätter jag mitt namn på en blomma, har jag då tillskrivit mig äganderätten på något vis, eller åtminstone dominans? För mannen i växthuset i Chignahuapan var namnet klart inte dahlia utan ett annat, som funnits redan från tiden av de första bosättningarna i Mexiko. Hans blomnamn speglade inte bara ett språk som nahuatl i kontrast till andra språk, utan också hans syn på världen som omgav honom. Den var fylld av trådar till andra tider, traditioner och kunskaper som det mer kända namnet dahlia inte innehöll. Olika namn, olika historier och olika betydelser. 

Genom ett blomnamn kan vi inte bara upptäcka själva blomman utan också människornas historia runt den. De två blomnamnen jag pratar om här representerar kunskapssystem av olika art och är tyngda av maktförhållande. Vems kunskap gäller? Vems benämningar får leda? Dessa frågor är oändligt viktiga att ha med sig när samtal förs mellan kulturer, speciellt om vår värld och om hur vi ska klara klimatkrisen. I ett globalt samtal om hållbarhet är det nödvändigt att förstå varandra och att många olika kunskapssystem kommunicerar. Det första vi därför bör göra är att analysera språket som vi använder för att beskriva vår verklighet och med ödmjukhet lyssna till vår samtalspartners val av benämningar och beskrivningar av den värld som vi delar och som fanns här långt innan oss. 

Det var för länge sedan den första acocoxóchitl, eller dahlian, stack upp sina groblad ur jorden och det var länge sedan blomförsäljaren vi talade med vid källorna försvann från platsen. Idag kallas området för SPA, men jag lovar, det är samma plats som tidigare i en dalgång, mitt i skogen, någonstans i Puebla.

Den 8 mars 2020 – kvinnodagen

Posted on: March 8th, 2020 by ann-marie No Comments

MILJÖPOLITIK OCH FEMINISTISK POLITIK

Miljön liksom den feministiska politiken är två globalt viktiga teman för att uppnå hållbarhet. Det finns dessutom en likhet mellan vår jords prekära tillstånd och många kvinnors utsatta situation i världen: underordningen. Ekocid – femicid, under en förtryckande makt. Detta betyder att vi genom att stärka kvinnors rättigheter också stärker naturens och på så vis skapar en synergi som förhoppningsvis leder till förändring. 

Det är extra intressant att se sambandet som finns mellan miljö och mänskliga rättigheter, speciellt kvinnors rättigheter, i politiken. Martha Delgado i Mexiko City ger oss ett exempel. Hon är en miljökämpe med ett förflutet i miljöpolitiken i Mexikos huvudstad och nu ska hon arbeta för kvinnors rättigheter internationellt. I de svenska nyheterna kunde vi nämligen läsa häromveckan att Mexiko, som första latinamerikanska land, kommer att föra en feministisk utrikespolitik från och med nu. Projektet är relaterat till FNs Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen och kommer att ledas av Martha Delgado. Det finns hopp!

RESAN OCH DE GLOBALA MÅLEN FÖR EN HÅLLBAR VÄRLD

Posted on: January 11th, 2020 by ann-marie No Comments

VI BIDRAR TILL SKOGSPLANTERING OCH SOCIAL UTVECKLING PÅ MEXIKOS LANDSBYGD

SCOLEL’TE, Trädet som växer, är ett projekt för skogsplantering och social utveckling som leds av kooperativet AMBIO med säte i San Cristobal de las Casas i delstaten Chiapas i Mexikos sydöstra bergstrakter.

Läs om vår resa och hur vi tänker runt Agenda 2030 under fliken om resorna.

En hügelbädd för smart odling

Posted on: January 7th, 2020 by ann-marie No Comments

Det gror i januari

I höstas byggde vi en hügelbädd på kolonilotten. Där det förut stod fyra rododendronbuskar ligger det nu en tjock jordbädd omringad av gamla trädstammar. Det kanske inte låter så fint, men det är definitivt roligt att förbereda en sådan ’odlingslåda’ och den ska vara mycket bra att växa i. Träet håller vatten och pytsar ut det allt efter växternas behov. Det släpper också ut näringsämnen allt eftersom innehållet förmultnar och blir jord, för i botten ligger ett ordentligt lager med trädgrenar, sedan följer ett lager med vanlig jord och på toppen sedan ett ytterlager med planteringsjord. Vi räknar med att bädden kan hålla för odling i många år utan att vi rör i den. I november sådde jag mâche-sallad och morötter. De gror redan!

Vi börjar med kvistar i botten
Ramen av gamla trädstammar fungerar också som kompost.

Ytterrock eller kolsänka; att skapa skogen med språket

Posted on: December 10th, 2019 by ann-marie No Comments


Urskog bevarad i Tokyo

De stora granarna i skogen ingav trygghet. Bara mina steg och mina andetag hördes. När stigen korsades av spår av älg följde jag djurens väg med försiktighet; hur djupa var spåren? hur färsk var spillningen? hur lång tid hade gått sedan de korsade min väg? Delades till slut spåren vid en tät träddunge, då backade jag försiktigt några meter och gick sedan utan att titta mig över axeln samma väg tillbaka, upprymd. Jag hade hittat dem och de hade sett mig. Vi hade förnimmat vår närhet och låtit det vara bra så.

Tidigt fick jag lära mig att skogen var något levande, något att ta hänsyn till. ”God dag Fru Gran!” brukade min pappa hälsa de största av träden utmed stigen, när han följde med mig på mina turer. Med ett leende i ögonen hälsade han på de nedhängande grenarna och jag såg hans humor, hans anspelning på barndomens sagor – som kanske var sanna ändå – och samtidigt stora respekt inför dessa imponerande växter. Vetenskapligt skulle vi kalla attityden antropomorf, förmänskligande, men som jag kände min far var det faktiskt ett uttryck av ödmjukhet, kanske också samförstånd, något som hände på lika villkor.

Men inget är enbart sagolikt. I Värmland, där min farfar en gång var barn, sa man om skogen att det var den fattiges ytterrock. Vad berättar inte det uttrycket om samhället han var barn i. Det ligger också långt från de dimmiga och oroväckande landskap som skildras i många filmer idag, där skogen framställs som en plats där hemska saker sker. Inget av den trygghet som jag själv har upplevt i de tysta skogarna jag vandrat genom, ofta ensam, finns där att njuta av. Inte heller syns någon referens till skogen som en plats för en omfamnande värme. Där relationen med skogen tidigare innebar en trygghet som bara närhet kan ge, visas nu människans stora distans till det vilda, som då blir något okänt och farligt.

När jag idag reflekterar över skogen och hur den skildras beroende på sammanhang, kommer jag att tänka på att en författare jag just läst, som med kritisk blick beskriver hur världen kan uppfinnas om och om igen bara genom att den ges olika benämningar. Och visst är det det vi håller på med hela tiden, ger en redan existerande värld olika epitet för att de bättre ska spegla den aktuella tidens brister och behov i det mänskliga samhället. Så, skogen uppfinner vi gång på gång allt efter de behov vi har, trots att den har funnits redan långt innan vi människor hade något namn på den alls. Vad kommer då vår tids uttryck att berätta om oss för kommande generationer när de i texter om skogen från 2020 läser urskog, energiskog, ekosystem, eller kanske helt krasst kolsänka?  Förhoppningsvis kan alla dessa namn ändå visa människorna mångfalden och komplexiteten av de fantastiska värden som skogen har och där inte något enda får glömmas bort.

Min stora undran som pockar på min uppmärksamhet är ändå vad det kommer att finnas kvar för framtidens människor att benämna. Vilka nya ord kommer de att behöva för att beskriva den okända värld som vi ofrånkomligt rusar emot? För skogen själv behöver inga ord, den finns eller den finns inte oberoende av namn. Däremot vi människor, vi behöver definitivt orden då det till syvende och sist kanske är just de som kommer att sätta oss på spåret till det vi kallar hållbarhet; de gemensamt fastställda orden som beskriver en möjlig värld där den nödvändiga skogen får existera också som trygg, oändligt stor och sagolik.

OCH KLIMATET?

Posted on: November 27th, 2019 by ann-marie No Comments

VI STÖTTAR SKOGSPLANTERING OCH SOCIAL UTVECKLING PÅ MEXIKOS LANDSBYGD NÄR VI RESER.

Läs om hur resorna till Mexiko kan bidra till fler träd på Chiapas landsbygd genom SCOLEL’TE, Trädet som växer. 

AMBIO heter kooperativet i San Cristobal de las Casas som leder projektet och de har en jättefin hemsida på engelska som berättar om deras arbete. Kolla!

Vi hittade AMBIO tack vare det svenska företaget ZeroMission. Hur de arbetar kan du se på deras hemsida.

‘EXPEDITION CHIAPAS’

Posted on: November 5th, 2019 by ann-marie No Comments

Ny resa på gång!

I november 2020 åker vi tillbaka till Chiapas i Mexiko och under 14 dagar reser vi genom Lacandondjungeln för att besöka platser som Bonampak och Yaxchilan. Resan går i antropologen och fotografen Gertrud Bloms fotspår och ger oss möjligheten att uppleva magin som skymtar i Gertruds vackra fotografier från sin levnadstid bland mayafolket.

Vill du anmäla dig kan du skriva till: centromexico1@gmail.com

Reseprogrammet hittar du här.

Träden blev till grus – hur går det ihop med miljömålen?

Posted on: October 17th, 2019 by ann-marie No Comments

Insändare publicerad i Hallands Nyheter, 2019-10-14

Hur går det ihop med miljömålen?

När jag på Hallands länsstyrelses hemsida läser om miljömålen är den första meningen ”Enligt Länsstyrelsens bedömning uppnås inget av målen i Halland till 2020”. Detta borde bekymra oss medborgare i regionen eftersom det har påverkan på våra liv redan idag men även på vårt fortsatta välbefinnande.

Under en promenad stannar jag därför häpet vid det nya bostadsområdet strax söder om Varbergs sjukhus där det förr låg en mindre skog, ett arboretum. Det som gör mig så häpen är synen av allt det grå; krossad sten, högar av grus, asfalt och den totala avsaknaden av grönt. Hur kunde det bli så här? Och om vi tänker på miljömålen, behöver de inte respekteras vid bostadsbyggnationer för att säkra invånarnas välbefinnande? Hur går det med marken? Och med luften, djuren och växterna? Bara i området jag talar om kan vi ställa oss följande frågor:

– Hur mycket har den biologiska mångfalden minskat?

– Hur har de nya hårdytorna förändrat vattenflödena?

– Till vilken grad kommer den förändrade färgen på området leda till högre temperatur vid marknivån?

– Utan träden, hur mycket större kommer påverkan av solens strålning bli på människorna?

– På vilket sätt kommer det förändrade utseende av landskapet att förändra människors upplevelse av platsen?

– En buffertzon mellan olika marktyper försvinner, så hur stor blir påverkan på närområdena vad gäller biologiskt mångfald, vindutsatthet, vattenflöden och utseende?

– Och hur stort blir det slutliga CO2-utsläppet till följd av minskad växtlighet och materialanvändning för hus och vägar?

Med tanke på det stora behovet av bostäder i Varberg, ifrågasätter jag inte att fler hus byggs. Däremot ifrågasätter jag valet av platser och metoder som bidrar till att miljömålen inte uppfylls genom att ovanstående frågor verkar ignoreras. Varberg som attraktiv boplats riskeras, samtidigt som miljön påverkas lokalt, regionalt och globalt. Och vem bär ansvaret? Det är knappast de boende i de nya områdena, så vem är det?

Ann-Marie Svensson